Åttioett- Ensamhet
En kompis till mig skrev lite om ensamhet på fejjan, vilket såklart fick mig att tänka på det. Jag brukade vara jätterädd för ensamhet. Det brukade vara den sak jag fruktade mest av allt. Att inte ha några vänner, att sitta helt ensam utan någon att ringa.
Jag är inte ens sån människa som ofta ringer och bara pratar med någon av mina vänner, tyvärr. Jag är dålig på sånt. Det vore så skönt om det kunde ändras. Idag var en typisk sån dag då det hade varit skönt att få ringa någon och bara prata lite. Jag har ju självklart vänner som säger "Ring om du behöver prata", men jag gör det helt enkelt aldrig. Det där med att visa sig sårbar är ju en bitch, så att säga!
Men en sak som jag har kommit underfund med om min egen ensamhet är att jag är rätt nöjd med att få vara ensam. Jag bodde med 20 andra människor i min ålder i ett helt år, utan vidare mycket ensamhet att tala om, utom den där klassiska "ensam men omgiven av människor"-ensamheten. När jag väl flyttade hem igen insåg jag att jag behöver min ensamhet. Att jag faktiskt gillar att vara själv!
Detta för så klart tankarna till hur det ska bli i framtiden om jag mot all förmodan hittar någon som jag vill bo tillsammans med. Hur ska jag klara av att ha en annan människa med mig hela tiden? Jag kommer ju bli galen, tyvärr.
Drömmen just nu är ju att få en egen lägenhet och kunna göra vad jag vill, när jag vill! Tyvärr blir det ju svårt i och med att planen är Uppsala, och där är det väl korridor som gäller första två åren.
Örebro lockar mer och mer. Jag har äntligen börjat få ett liv här igen med vänner och en fast bas att stå på, men frågan är om jag vill stanna här resten av livet. Det känns ju tyvärr som att det är dit hän det barkar om man inte pluggar på annan ort. What to do with my life? Kanske bara skulle satsa på att gifta mig rikt och nöja mig med det!
//En uppskjutande Fröken Tvättbjörn
Jag är inte ens sån människa som ofta ringer och bara pratar med någon av mina vänner, tyvärr. Jag är dålig på sånt. Det vore så skönt om det kunde ändras. Idag var en typisk sån dag då det hade varit skönt att få ringa någon och bara prata lite. Jag har ju självklart vänner som säger "Ring om du behöver prata", men jag gör det helt enkelt aldrig. Det där med att visa sig sårbar är ju en bitch, så att säga!
Men en sak som jag har kommit underfund med om min egen ensamhet är att jag är rätt nöjd med att få vara ensam. Jag bodde med 20 andra människor i min ålder i ett helt år, utan vidare mycket ensamhet att tala om, utom den där klassiska "ensam men omgiven av människor"-ensamheten. När jag väl flyttade hem igen insåg jag att jag behöver min ensamhet. Att jag faktiskt gillar att vara själv!
Detta för så klart tankarna till hur det ska bli i framtiden om jag mot all förmodan hittar någon som jag vill bo tillsammans med. Hur ska jag klara av att ha en annan människa med mig hela tiden? Jag kommer ju bli galen, tyvärr.
Drömmen just nu är ju att få en egen lägenhet och kunna göra vad jag vill, när jag vill! Tyvärr blir det ju svårt i och med att planen är Uppsala, och där är det väl korridor som gäller första två åren.
Örebro lockar mer och mer. Jag har äntligen börjat få ett liv här igen med vänner och en fast bas att stå på, men frågan är om jag vill stanna här resten av livet. Det känns ju tyvärr som att det är dit hän det barkar om man inte pluggar på annan ort. What to do with my life? Kanske bara skulle satsa på att gifta mig rikt och nöja mig med det!
//En uppskjutande Fröken Tvättbjörn
Kommentarer
Trackback
