Tjugofem- Egenvärde
Jag tror att hon kan ha rätt. Jag har fått det inpräntat i mitt huvud, under flera år, av en person som jag räknar som en vän att jag är jobb och att hon egentligen gör mig en tjänst genom att vara min vän. Hon suckar alltid och förklarar mer än gärna att jag är efterhängsen och lite jobbig att ha runt sig.
På senare tid, i takt med att jag har gått ner i vikt och bilden av mig i mitt huvud börjar överrensstämma med bilden i spegeln, har mitt självförtroende ökat. Jag känner mig bättre med mig själv och jag börjar tycka att jag faktiskt är en människa som är mer än värd att umgås med, men varje gång jag uttrycker en sådan tanke, om mitt eget värde, får jag höra av denna person att jag inte är ödmjuk.
Att vara ödmjuk och att tycka att man själv är värd något behöver väl inte nödvändigtvis gå emot varandra? Ska jag inte få tycka att jag är bra som person för att det är att inte vara ödmjuk? I så fall tycker jag att ödmjukhet är bullshit! I en värld där man städigt får höra att man inte är tillräckligt smal eller smart eller rolig måste man väll få boosta sitt eget självförtroende, för vem annars ska göra det? Ska jag sitta och vänta på att få komplimander från alla runt mig för att få känner mig bra? Det känns som ett jävla slöseri med tid och som ett dåligt sätt att deffiniera sig själv som person.
Är jag bara så bra som andra människor ser mig?
Jag ska försöka lyda Johannas råd och göra den här personen betydelse i mitt liv så liten som möjligt, trots att vi har gått igenom så mycket tillsammans. Om jag håller henne i det området av mitt liv där hon passar in, så tror jag att jag kan vara hårdare mot henne och inte låta mig köras över. Jag ska ta kontrollen över den här relationen nu och inte låta mig tryckas ner mer!
Ni är alla superfina och underbara människor!
/En jävligt bra och kompeten Fröken Tvättbjörn!
Jag kan tänka mig att någon som inte är van vid dig tycker att du kan bli lite "för mycket" första gången man ses, men att någon som träffat dig flera gånger eller faktiskt känt dig länge skulle tycka det är konstigt. Förmodligen har din vän fler problem än vad du har, raring. Jag tycker du livar upp en grå dag med din närvaro!
Också förlåt att jag röt till i slutet av mötet i fredags när du pratade om något och jag ville säga någonting. Det blev onödigt högt och otrevligt och jag har haft skitdåligt samvete för det. Var bara så trött och slutkörd och samtidigt speedad och ville komma därifrån.
Oj! Tack så mycket:) Ibland behöver man höra sånt, och ja, hon har en del problem det är bara jobbigt när det påverkar mig så mycket.
Det var inget jag märkte direkt. Jag antog att vi alla var lite trötta bara:) Och jag flöt iväg från ämnena lite ibland, men jag var så uppe i gasen. All is well!
