Tjugoåtta
Jag tänkte göra en till lista, men det funkade inte och jag orkade inte skriva om allt. Det blev jätteliten text, men nu var jag för trött för att orka sudda förra raden och skriva om. Jättelat...
Anyways...
Hur kommer det sig att vi tjejer bildar parrelationer med våra tjejkompisar så fort vi inte har en pojkvän? Jag har sett fenomenet många gånger förr, men inte upplevt det på flera år eftersom jag, fram tills nyligen, hade en pojkvän. Men nu när jag inte har det längre så har min vän Kajsa nästan fått tagit den plats som en pojkvän skulle ha haft i mitt liv.
Vi pratar i telefon hela tiden, gärna oerhört länge och om ingenting. Vi hörs varje dag och kan, precis som efter ett tag i en relation, sitta tysta i telefonen vid varsin dator och bara säga lite saker då och då, även om vi för det mesta pladdrar på ganskarejält då ingen av oss är kille och känner behovet av att inte säga allt som faller oss in. Oj vilken lång mening!
Men det här är inte ett fenomen som bara finns i min lilla värld, utan de flesta av mina tjejkompisar gör detta, säkerligen omedvetet.
Ska det behöva vara så att man väljer mellan att ha pojkvän och vänner?
Folk säger ju ofta att man förlorar sina vänner när man blir tillsammans med någon, och sanningen är ju att man prioriterar kärleken framför sina vänner, trots att man lovar dyrt och heligt att inte göra just så. Tiden blir på något sätt mindre, och man vet inte riktigt hur man ska spendera den rättvisat, så att alla får sin bit av kakan. Emmakaka, mums!
Jag skulle vilja önska att jag i framtiden kommer att spendera lika tid på kärlek och vänner, men jag vet ju hur svårt det är. Eller är det så att det är svårare just för att jag nästan uteslutande har haft relationer med människor som bor i andra städer?
Är det kanske så, att om jag hade varit singel hade jag hälsat på Kajsa oftare i England? Hade jag kanske åkt till Dublin och träffat Cila om jag inte hade haft en pojkvän? Tidskrävande saker, det där!
Jag tror iaf att jag har kommit fram till något idag, tack vare ett litet meningsutbyte med Martina över ansiktsboken. Vem behöver barn, och pojkvän, när man kan ha surdeg?
Sov så gött!
/En trött Fröken Tvättbjörn, som kan ha råkat stöta på herrar under kvällen utan att själv ha förstått det!
Anyways...
Hur kommer det sig att vi tjejer bildar parrelationer med våra tjejkompisar så fort vi inte har en pojkvän? Jag har sett fenomenet många gånger förr, men inte upplevt det på flera år eftersom jag, fram tills nyligen, hade en pojkvän. Men nu när jag inte har det längre så har min vän Kajsa nästan fått tagit den plats som en pojkvän skulle ha haft i mitt liv.
Vi pratar i telefon hela tiden, gärna oerhört länge och om ingenting. Vi hörs varje dag och kan, precis som efter ett tag i en relation, sitta tysta i telefonen vid varsin dator och bara säga lite saker då och då, även om vi för det mesta pladdrar på ganskarejält då ingen av oss är kille och känner behovet av att inte säga allt som faller oss in. Oj vilken lång mening!
Men det här är inte ett fenomen som bara finns i min lilla värld, utan de flesta av mina tjejkompisar gör detta, säkerligen omedvetet.
Ska det behöva vara så att man väljer mellan att ha pojkvän och vänner?
Folk säger ju ofta att man förlorar sina vänner när man blir tillsammans med någon, och sanningen är ju att man prioriterar kärleken framför sina vänner, trots att man lovar dyrt och heligt att inte göra just så. Tiden blir på något sätt mindre, och man vet inte riktigt hur man ska spendera den rättvisat, så att alla får sin bit av kakan. Emmakaka, mums!
Jag skulle vilja önska att jag i framtiden kommer att spendera lika tid på kärlek och vänner, men jag vet ju hur svårt det är. Eller är det så att det är svårare just för att jag nästan uteslutande har haft relationer med människor som bor i andra städer?
Är det kanske så, att om jag hade varit singel hade jag hälsat på Kajsa oftare i England? Hade jag kanske åkt till Dublin och träffat Cila om jag inte hade haft en pojkvän? Tidskrävande saker, det där!
Jag tror iaf att jag har kommit fram till något idag, tack vare ett litet meningsutbyte med Martina över ansiktsboken. Vem behöver barn, och pojkvän, när man kan ha surdeg?
Sov så gött!
/En trött Fröken Tvättbjörn, som kan ha råkat stöta på herrar under kvällen utan att själv ha förstått det!
Kommentarer
Trackback
