Sextiofem- Självömkan och syndomighet
Jag borde skriva något om Visby, men jag har inga ord. Vissa saker var fina och jättebra medan andra saker var jobbiga och lite hemska. Att behöva må dåligt på grund av någon annan när man är på ett ställe som man älskar är aldrig en trevlig sak och jag är melankolisk till tusen.
Det känns inte som om jag har återhämtat mig riktigt efter Veckan heller. Det känns som om det sitter en liten råtta i min mage och ångestklöser mig. Det kan vara flytten, det kan vara det stora okända och det kan vara det faktum att jag inte vet var jag har min bästa vän. Jag vet inte hur allt kommer att bli och just nu känns det lite jobbigt, jag skulle vilja ha något som jag visste hur det skulle sluta, men icke.
Att inte hinna träffa alla jag vill träffa innan jag drar är också en orsak till ångestråttan. Jag hinner inte åka till en sommarstuga med fina människor och koppla av, även om jag behöver det mer än något just nu, och jag vet inte hur jag ska kunna jonglera alla saker jag måste göra med alla saker jag vill göra.
Mitt hår är en annan källa till jobbighet. Jag gillar mina dreads, det gör jag verkligen, men jag älskade mitt lockiga hår. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra och vad jag ska ta mig till, men jag funderar på att raka av lite dreads där framme och spara ut lite hår där, men jag vet verkligen inte.
Cila tycker att om nu saknar mitt gamla hår så borde jag väl återgå till det, men samtidigt har jag lagt ner pengar och tid på mina dreads, och jag tycker som sagt att de är väldigt fina. Men ibland känner jag mig som om jag lurar folk. Jag lurar folk att jag är en mysig dreadstjej som njuter av livets goda när sanningen är att jag är lockig tjej med älvhår som är lite rädd för livet.
Jag saknar att gå hand i hand med någon. Jag vill ha vinter och tumvantar och någon att hålla handen med. Men var hittar man någon att hålla handen med när man knappt vågar prata med de personer man faktiskt är intresserad av? Jag kanske borde läsa den där boken? Fast jag vill inte ragga, jag vill ha kärlek, på riktigt. Någon som förstår mig, som får mig att känna mig uppskattad, inte någon som förklarar att jag inte är utvecklad som person och att jag har sjukt lång väg kvar tills jag är en perfekt människa.
Jag vill inte ha en livsguru!
Man ska inte skriva allt man tänker på internet... Så jag ska nog sluta nu. Och jag ska sluta vara melankolisk och försöka peppa inför en kväll med eld och sånger imorron... Vin och goda vänner. Det är nog det jag behöver nu.
Nu ska jag sova
/En någon självömkande Fröken Tvättbjörn
Det känns inte som om jag har återhämtat mig riktigt efter Veckan heller. Det känns som om det sitter en liten råtta i min mage och ångestklöser mig. Det kan vara flytten, det kan vara det stora okända och det kan vara det faktum att jag inte vet var jag har min bästa vän. Jag vet inte hur allt kommer att bli och just nu känns det lite jobbigt, jag skulle vilja ha något som jag visste hur det skulle sluta, men icke.
Att inte hinna träffa alla jag vill träffa innan jag drar är också en orsak till ångestråttan. Jag hinner inte åka till en sommarstuga med fina människor och koppla av, även om jag behöver det mer än något just nu, och jag vet inte hur jag ska kunna jonglera alla saker jag måste göra med alla saker jag vill göra.
Mitt hår är en annan källa till jobbighet. Jag gillar mina dreads, det gör jag verkligen, men jag älskade mitt lockiga hår. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra och vad jag ska ta mig till, men jag funderar på att raka av lite dreads där framme och spara ut lite hår där, men jag vet verkligen inte.
Cila tycker att om nu saknar mitt gamla hår så borde jag väl återgå till det, men samtidigt har jag lagt ner pengar och tid på mina dreads, och jag tycker som sagt att de är väldigt fina. Men ibland känner jag mig som om jag lurar folk. Jag lurar folk att jag är en mysig dreadstjej som njuter av livets goda när sanningen är att jag är lockig tjej med älvhår som är lite rädd för livet.
Jag saknar att gå hand i hand med någon. Jag vill ha vinter och tumvantar och någon att hålla handen med. Men var hittar man någon att hålla handen med när man knappt vågar prata med de personer man faktiskt är intresserad av? Jag kanske borde läsa den där boken? Fast jag vill inte ragga, jag vill ha kärlek, på riktigt. Någon som förstår mig, som får mig att känna mig uppskattad, inte någon som förklarar att jag inte är utvecklad som person och att jag har sjukt lång väg kvar tills jag är en perfekt människa.
Jag vill inte ha en livsguru!
Man ska inte skriva allt man tänker på internet... Så jag ska nog sluta nu. Och jag ska sluta vara melankolisk och försöka peppa inför en kväll med eld och sånger imorron... Vin och goda vänner. Det är nog det jag behöver nu.
Nu ska jag sova
/En någon självömkande Fröken Tvättbjörn
Kommentarer
Trackback
